Semesterdag 3

Ibland vaknar jag med en orealistiska förväntningar på dagen.

Idag var en sådan morgon, jag slog upp ögonen och studsade ut på balkongen med katten i ena armen och mobilen i den andra och väntade på att någon skulle ringa och erbjuda mig en fantastisk dag. Så där spontant, ni vet när man tar med sig bikinin och åker till stranden med ett gäng kompisar, kanske har någon en båt, någon har med sig champagne och vi spelar asbra musik (jag får göra spotifylistan) och vi gör volter i vattnet, det finns inga maneter och jag har en skitsnygg hatt så jag bränner mig inte i solen. Sen tar vi båten till en stor fest med palmer och paraplydrinkar. Vi kommer hem i gryningen nästa morgon och är lyckliga i flera dagar efteråt.

Sånt här händer ju väldigt sällan men idag var jag övertygad om att det skulle ske. Jag väntade och väntade men eftersom jag är ganska rastlös och vill att allt kul ska börja genast så gav jag upp kl. 10 och bestämde mig för att åka till Marstrand med mamma eftersom det finns en utställning som jag vill se där och mamma är min kulturkompis.Men hon var upptagen med att planera fika med mina svägerskor.

I stället planerade jag in att cykla broarna runt med Emil, i mitt huvud skulle vi cykla i vind och solsken, le mot varandra, stanna och kolla på utsikten som skulle vara fantastisk, stanna för en glass, besöka en utställning och ha det alldeles underbart.

Tyvärr hade Emil en massa "jag ska bara" för sig när han vaknade och när vi väl kom ut till cyklarna vräkte regnet ner. Vi cyklade till frihamnen i ösregn, kollade in den nya anlagda stranden där man inte får bada och sen cyklade vi hem igen för Emil skulle iväg och spela snooker. Det kändes som om jag hoppats på Malta och hamnat i Eslöv.

Jag bestämde mig för att göra en uppoffring och gå och se Allsång med Lotta på Liseberg med Jonas. Jag hatar allsång men jag älskar Jonas så jag tänkte att det skulle gå på ett ut men Jonas skulle till stranden med sitt boende. Så jag smsade lite kompisar för att få till en spontant fantastisk kväll i månskenet men alla var borta. Jag började tycka synd om mig själv och undrade när allt fantastisk jag känt på mig egentligen skulle börja. Jag insåg att jag får fixa det själv, make your own happiness och sånt tjafs.

Jag bokade en biobiljett och tänkte ta cykeln i stan och stanna på fantastiska ställen men det började regna igen så jag tog båten till stan, drack ett billigt surt vin på Köttbullecaféet, spillde lite på klänningen och sen tog batteriet i mobilen slut.  Jag såg Förr eller senare exploderar jag/The fault in our stars i en salong med tonårsflickor och grät konstant i två timmar.

Det var inte så jag hade tänkt mig dagen men jag tycker att den blev bra ändå. När jag kom hem bjöd Emil ut mig på Hotell 11, han vet att jag ibland förväntar mig det orealistiska men gör det bästa för att jag ska få det.


                           Dagens soundtrack